Look into the eye of chaos

Jag känner att jag måste börja skriva här igen.
Det blir helt fullt i mitt huvud nu.
Allt kan inte vara kvar där.
Det finns inte plats.

Det finns så jävla mycket trasighet.
Jag förstår inte hur det kan gå så fel för vissa människor.
Min tanke har ju varit att jag vill jobba på psyk.
Men nu vet jag faktiskt inte längre.
Det känns som att allas känslor projiceras över på mig.
Och jag själv örjar också må dåligt.
Hur ska man kunna hjälpa någon när man själv också mår dåligt?

Jag ser ingen som helst anledning att gå upp på morgonen när jag är ledig.
När jag ska till praktiken måste jag gå upp för att kunna få godkänt i kursen.
Men när jag är ledig så ser jag ingen som helst anledning till varför jag ska gå upp.
Jag skulle kunna ligga kvar i sängen hela jävla dagen, för vad ska jag gå upp och göra?
Jag hatar den känslan.
Känslan av allt är värdelöst och inte spelar någon som helst roll.

Egentligen har jag väl inget att må dåligt över liksom.
Och det är det som stör mig mest nästan.
Att jag känner att alt är värdelöst fast jag har det så jävla bra.
Vaffan ska jag gnälla över liksom.
Jag fattar inte.

Men nu skiter vi i det här gnället, nu går jag och lägger mig med Nikki, hon är bra <3