00:49
Det här med pengarna från csn gör mig snart hysterisk.
Jag försöker att tränga bort det och vara glad och vara som vanligt.
Men snart går det inte längre.
Jag kommer få ett sammanbrott om jag inte får ett svar snart.
Hur jävla svårt kan det vara att läsa mitt brev och bestämma om jag ska få pengar eller inte?
Jag orkar inte g runt och oroa mig mer.
Kan jag bara få ett svar tack.
Jag har ont i magen varje jävla dag och mår illa av oro.
Kan inte koncentrera mig på föreläsningarna i skolan och när jag kommer hem kollar jag min mejl hela tiden tills jag går och lägger mig.
Som om jag skulle få ett svar mitt natten, det känns ju inte så värst troligt.
Men ändå fast klockan är efter 6 på kvällen och jag ser att jag har fått ett nytt mejl så får jag hjärtat i halsgropen och blir livrädd.
Fast jag vet att det inte är från dom.
Dom jobbar väl säkert inte ens efter 4 på eftermiddagen.
När jag har fått svaret från dom vet jag inte ens om jag kommer våga kolla vad det står.
Jag är helt livrädd för att det ska stå att jag inte får några pengar.
Måste jag sluta skolan nu så tror jag inte att jag kommer ha orken och motivationen att börja med den sen igen.
Jag orkar fan inte.
Nu när jag äntligen har kommit vidare, ska jag behöva hoppa av då?
Det känns som att jag kommer svika alla då.
Framför allt min mamma.
Jag vill vara lika duktig som hon och klara utbildningen som hon gjorde för 1 år sedan.
Jag vill att hon ska kunna vara lika stolt över mig om 1½ år som jag va över henne för 1 år sedan.
Men just nu känns det inte som att det kommer hända.
Jag kommer svika alla i min omgivning genom att inte klara det här.
Bara för att jag mådde skit för 1 år sedan och inte klarade av skolan så bra då, ska jag få lida för det nu 1 år senare när jag mår bra och har motivationen och lusten att plugga?
Det känns så jävla orättvist, men ändå vet jag att jag har mig själv att skylla.
Eller har jag det?
Är det fel att lyssna på sin egen kropp och ta det lugnt när den säger ifrån?
Jag vet inte hur många gånger jag var sjuk under vårterminen, jag tyckte jag hade feber jämt och ont i kroppen.
Va det fel av mig att kanske skita lite i skolan och då och ta hand om mig själv, för att inte falla sönder totalt.
Jag tycker inte det.
Och jag tycker inte att jag ska behöva lida för det nu.
Det är ändå pengar som jag kommer vara tvugen att betala tillbaka sen, så det blir ju bara sämre för mig själv.
Inte för csn.
Men dom kanske inte har hur mycket pengar som helst att låna ut heller.
Jag vet inte.
Dom kanske vill satsa på dom nyblivna studenterna som inte har hunnit fucka up sin skolgång än med diverse psykiska problem och tenta ångest.
För tillfället känns allt jävligt pissigt och drygt och det känns som att hla jävla livet sne knullar mig just nu.
Förmodligen kommer jag få lov att bo kvar här själv i höst.
Och hur i helvete jag ska ha råd med hyra på 4900 varje månad, plus mat, mat till katterna och kattsand med en inkomst på 8000 (om jag nu får csn) är för mig ett jävla mysterium.
Jag kommer ju fan bli tvugen att flytta till nån skabbig sketen jävla etta borta i Svärdsjö, som jag förövrigt inte ens vet vart det ligger.
Helt jävla otroligt vad bra det känns.
Och jag vill för i helvete inte bo ensam igen.
Då kommer allt bara kuka ur ännu mer.
HELVETE!
Ibland blir jag bara så jävla trött på livet.
Och ja det här blev ett långt och drygt och ointressant inlägg. Förlåt.
Men jag kan inte rå för det.
Det råder liksom kaos inne i huvudet på Emmilie just nu.
Så nu säger jag tack och adjö för mig.
Nu ska jag sova, och hoppas på att jag får ett mejl morron där det står nått i stil med:
Kära Emmilie!
Jag har nu läst ditt brev och tagit hänsyn till rådande omständigheter som du har beskrivit.
Och det är självklart att vi kommer bevilja dig studiemedel för dina studier vid Högskolan Dalarna.
Mvh/ CSN -kärringen/gubben/mannen/kvinnan, what ever.
Så snälla jävla Gud om du finns där uppe i himelen kan du se till att jag har ett sånt mejl i min inbox i morron är du snäll.
Det vore jävligt schyst av dig liksom om du fattar vad jag menar.
Amen!
Jag försöker att tränga bort det och vara glad och vara som vanligt.
Men snart går det inte längre.
Jag kommer få ett sammanbrott om jag inte får ett svar snart.
Hur jävla svårt kan det vara att läsa mitt brev och bestämma om jag ska få pengar eller inte?
Jag orkar inte g runt och oroa mig mer.
Kan jag bara få ett svar tack.
Jag har ont i magen varje jävla dag och mår illa av oro.
Kan inte koncentrera mig på föreläsningarna i skolan och när jag kommer hem kollar jag min mejl hela tiden tills jag går och lägger mig.
Som om jag skulle få ett svar mitt natten, det känns ju inte så värst troligt.
Men ändå fast klockan är efter 6 på kvällen och jag ser att jag har fått ett nytt mejl så får jag hjärtat i halsgropen och blir livrädd.
Fast jag vet att det inte är från dom.
Dom jobbar väl säkert inte ens efter 4 på eftermiddagen.
När jag har fått svaret från dom vet jag inte ens om jag kommer våga kolla vad det står.
Jag är helt livrädd för att det ska stå att jag inte får några pengar.
Måste jag sluta skolan nu så tror jag inte att jag kommer ha orken och motivationen att börja med den sen igen.
Jag orkar fan inte.
Nu när jag äntligen har kommit vidare, ska jag behöva hoppa av då?
Det känns som att jag kommer svika alla då.
Framför allt min mamma.
Jag vill vara lika duktig som hon och klara utbildningen som hon gjorde för 1 år sedan.
Jag vill att hon ska kunna vara lika stolt över mig om 1½ år som jag va över henne för 1 år sedan.
Men just nu känns det inte som att det kommer hända.
Jag kommer svika alla i min omgivning genom att inte klara det här.
Bara för att jag mådde skit för 1 år sedan och inte klarade av skolan så bra då, ska jag få lida för det nu 1 år senare när jag mår bra och har motivationen och lusten att plugga?
Det känns så jävla orättvist, men ändå vet jag att jag har mig själv att skylla.
Eller har jag det?
Är det fel att lyssna på sin egen kropp och ta det lugnt när den säger ifrån?
Jag vet inte hur många gånger jag var sjuk under vårterminen, jag tyckte jag hade feber jämt och ont i kroppen.
Va det fel av mig att kanske skita lite i skolan och då och ta hand om mig själv, för att inte falla sönder totalt.
Jag tycker inte det.
Och jag tycker inte att jag ska behöva lida för det nu.
Det är ändå pengar som jag kommer vara tvugen att betala tillbaka sen, så det blir ju bara sämre för mig själv.
Inte för csn.
Men dom kanske inte har hur mycket pengar som helst att låna ut heller.
Jag vet inte.
Dom kanske vill satsa på dom nyblivna studenterna som inte har hunnit fucka up sin skolgång än med diverse psykiska problem och tenta ångest.
För tillfället känns allt jävligt pissigt och drygt och det känns som att hla jävla livet sne knullar mig just nu.
Förmodligen kommer jag få lov att bo kvar här själv i höst.
Och hur i helvete jag ska ha råd med hyra på 4900 varje månad, plus mat, mat till katterna och kattsand med en inkomst på 8000 (om jag nu får csn) är för mig ett jävla mysterium.
Jag kommer ju fan bli tvugen att flytta till nån skabbig sketen jävla etta borta i Svärdsjö, som jag förövrigt inte ens vet vart det ligger.
Helt jävla otroligt vad bra det känns.
Och jag vill för i helvete inte bo ensam igen.
Då kommer allt bara kuka ur ännu mer.
HELVETE!
Ibland blir jag bara så jävla trött på livet.
Och ja det här blev ett långt och drygt och ointressant inlägg. Förlåt.
Men jag kan inte rå för det.
Det råder liksom kaos inne i huvudet på Emmilie just nu.
Så nu säger jag tack och adjö för mig.
Nu ska jag sova, och hoppas på att jag får ett mejl morron där det står nått i stil med:
Kära Emmilie!
Jag har nu läst ditt brev och tagit hänsyn till rådande omständigheter som du har beskrivit.
Och det är självklart att vi kommer bevilja dig studiemedel för dina studier vid Högskolan Dalarna.
Mvh/ CSN -kärringen/gubben/mannen/kvinnan, what ever.
Så snälla jävla Gud om du finns där uppe i himelen kan du se till att jag har ett sånt mejl i min inbox i morron är du snäll.
Det vore jävligt schyst av dig liksom om du fattar vad jag menar.
Amen!
Kommentarer
Trackback
