18:43
Idag är det ett årsedan jag tappade kontrollen och gjorde det där dumma som jag gjorde.
Fattar inte riktigt att det redan har gått så lång tid.
Jag kommer fortfarande ihåg precis hur det va, även fast vissa saker har bleknat.
Men jag glömmer inte hallucinationerna och hur jävla illa jag mådde och hur mycket jag skakade och hackade tänder.
Kan inte riktigt fatta att kroppen kan kaosa ur så in i helvete och styra sig själv.
Helt sjukt är det.
Jag glömmer inte heller den där snälla tanten med syrgastub på rullatorn som frågade mig och jag ville ha en filt för hon trodde att jag frös.
Så jävla söt och snäll.
Idag mår jag så mycket bättre än vad jag gjorde för ett årsedan.
Men det är ändå inte riktigt bra.
Jag har inte fått nått beslut från csn än.
Förstår inte hur det kan ta sån jävla lång tid.
Men jag är inte lika rädd och orolig för det där längre.
Det känns som att jag har blivit likgiltig.
Jag orkar fan inte bry mig om vad som händer längre.
Det blir som det blir.
Går det åt helvete så gör det väl det.
Då får jag ta tag i det då, även om det kommer bli jävligt jobbigt.
På nått sätt kommer det ju lösa sig.
Men det vore ju rätt skönt att få veta snart hur det blir, så jag vet.
Jag vill ju helst kunna fortsätta gå i skolan faktiskt.
För av nån anledning tycker jag att det är kul.
Och det har jag väl inte tyckt sen jag gick i högstadiet typ.
Men nu helt plötsligt så är det roligt.
Och det är ju jävligt bra antar jag.
Fattar inte riktigt att det redan har gått så lång tid.
Jag kommer fortfarande ihåg precis hur det va, även fast vissa saker har bleknat.
Men jag glömmer inte hallucinationerna och hur jävla illa jag mådde och hur mycket jag skakade och hackade tänder.
Kan inte riktigt fatta att kroppen kan kaosa ur så in i helvete och styra sig själv.
Helt sjukt är det.
Jag glömmer inte heller den där snälla tanten med syrgastub på rullatorn som frågade mig och jag ville ha en filt för hon trodde att jag frös.
Så jävla söt och snäll.
Idag mår jag så mycket bättre än vad jag gjorde för ett årsedan.
Men det är ändå inte riktigt bra.
Jag har inte fått nått beslut från csn än.
Förstår inte hur det kan ta sån jävla lång tid.
Men jag är inte lika rädd och orolig för det där längre.
Det känns som att jag har blivit likgiltig.
Jag orkar fan inte bry mig om vad som händer längre.
Det blir som det blir.
Går det åt helvete så gör det väl det.
Då får jag ta tag i det då, även om det kommer bli jävligt jobbigt.
På nått sätt kommer det ju lösa sig.
Men det vore ju rätt skönt att få veta snart hur det blir, så jag vet.
Jag vill ju helst kunna fortsätta gå i skolan faktiskt.
För av nån anledning tycker jag att det är kul.
Och det har jag väl inte tyckt sen jag gick i högstadiet typ.
Men nu helt plötsligt så är det roligt.
Och det är ju jävligt bra antar jag.
Kommentarer
Trackback
