Look into the eye of chaos

God morgon jävla fitt värld!

Jag är arg och ledsen och förvirrad och orolig.
Allt på samma gång.
Kan vi ta en sak i taget nästa gång?

Det går inte speciellt bra just nu.
Inget blir som det borde bli, enligt mig själv alltså.
Förmodligen är allt det mitt eget fel.
Att allt blir fel alltså.
Men det kanske ordnar sig.
Det brukar det ju göra.
Eller hur?
Jo Emmilie det är klart att det kommer ordna sig.
Okej tack så mycket.
Då kan jag släppa det nu då?
Ja det kan du nog.
Vaddå nog? Jag för nöja mig med det så länge, så jag kan skriva om nått roligare.

Tex att jag är väldans fascinerad av The Dirt, boken om Mötley Crüe alltså.
Jag är verkligen inte ett fan till dom.
Men jag gillar boken jävligt mycket.
En sak som jag har funderat jävligt mycket på efter att jag läste är det här, i ett kapiltel om Mick Mars:

"Folk som har haft näradödenupplevelser säger alltid att de kommer in i en tunnel och att det syns ett ljus i slutet av tunneln. Jag brukar tänka att man, när man dör, passerar genom tunneln och när man kommer till andra sidan så återföds man.
Tunneln är en födelsepassage, och ljuset vid tunnelns slut är förlossningsavdelningen, där det nya livet väntar på en. När någon har en näradödenupplevelse och ser ljuset men inte går in i det så är det en kvinna någonstans som föder ett dött barn som skulle ha fått den personens själ."

Jag gillar den tanken på något sätt.
Jag vet inte varför, men det känns som att det skulle kunna vara så.
Kanske?
Jag tror i alla fall hellre på det än att det bara blir svart eller ingenting liksom.
Jag är fan jävligt rädd för att dö när jag tänker efter.
Jag vill inte att det bara ska ta slut.
För vaffan händer då?
Varför är vi här om vi ändå bara ska dö och sen händer det inget mer?
Nej jag blir fan skit rädd när jag tänker på det.
Så nu slutar jag.