22:21

Måndag.

Idag är dagen jag har gått och hoppats på skulle ta lång tid innan den kom.
Men nu är den här, och snart slut också.
Dagen Martin geber sig ut i Europa i över 2 månader med sina kompisar.
Och jag bir kvar hemma själv, eller ja med katterna då.
Men ändå.
Han åkte 08:25 i morse.
Jag stog och vinkade i fönstret och lyckades med att inte gråta.
Fast nu när jag tänker på hur han gick iväg där, så känns det som att jag skulle vilja gråta lite ändå.
Men vad är det att gråta över?
Att han ska få göra nått som han har längtat efter och sparat massa pengar till.
Varför ska jag gråta över hans lycka?
Det känns ju bara fånigt och dumt och om inte annat jävligt egoistiskt.
Ändå bränner det lite bakom ögonen och en klump i halsen gör ont.
Är det fr att jag är rädd att han ska göra nått dumt?
Nej.
Är det för att jag är rädd att han inte ska komma hem igen av nån anledning?
Lite kanske.
Är det för att jag är en jävla sucker som har blivit så van att alltid han han här och att jag kommer längta ihjäl mig efter han?
JA!
Fy fan 2 månader är så jävla lång tid.
Tänk bara hur längesen det va den 7 April liksom.
Men det ska väl gå bra det här.
Han kommer ju tillbaka.
Och det är bara 17 dagar tills jag och Cissi åker och träffar han i Barcelona.

I will be fine.
E <3 M.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0