13:43
Torsdag.
Så va dagen här.
Dagen jag har oroat mig över.
Torsdagen den 25/3-10, dagen då lilla Casper fick bli en kattängel.
Den finaste lilla ängeln av alla.
Nu slipper han må dåligt längre.
Han har det bra nu.
Vi kom fram till djursjukhuset 20 över 9 och fick komma in på ett rum nästan på engång.
Där fick vi prata med en sköterska som frågade lite om hur Casper mådde o så där.
Sen kom veterinären in och lyssnade på hans hjärta och lungor.
Hon sa att hon hörde pip ljud i lungorna när han andades, och sa att det tydde på att han hade astma.
Så berättade hon att han skulle få kortison tabletter och en inhalator som han skulle behöva livet ut.
Men hon kunde inte garantera att han skulle bli bättre av medicinen.
Så vi kände att vi inte ville att han skulle behöva bli stressad med att ta massa medicin i en inhalator som kanske inte ens skulle hjälpa.
Så vi tog beslutet att låta han somna in.
Sköterskan kom tillbaka och gav honom en dos lugnande så han skulle somna.
Men lilla Herr Plattnos ville inte riktigt somna, utan gick runt och checkade läget i rummet och grejade.
Så han fick en dos lugnande till.
Då gick han in i sin bur och la sig och somnade där.
Då lyfte jag upp han på bordet så sköterska kunde sätta en kanyl i hans framben.
SEn kom veterinären tillbaka och gav honom överdosen av sömnmedel, och han slutade att andas på engång.
Hon lyssnade även så att hjärtat hade slutat slå och det hade det gjort.
Och då kom tårarna, då gick det upp för mig att han verkligen va död, att det inte finns någon återvändo.
Han finns inte mer längre.
Veterinären lämnade oss ensamma och sa att vi fick vara kvar så länge vi ville.
Så vi stannade kvar i ungefär 20 minuter, klappade på den där lilla livlösa kroppen och grät.
Tysta stilla tårar som trillar ner.
Efter 20 minuter ungefär pussade jag på den där mjuka pälsen en sista gång, och så gick vi därifrån.
Jag ångrar inte för en sekund att jag va med under hela tiden.
Jag hade bara ångrat mig annars om jag inte hade varit det.
Jag vet att han har det bra nu.
Men det gör så jävla ont, och tårarna rinner och rinner.
Han har betytt så mycket för mig under dom här 3 åren jag har haft han.
Han har ju varit min lilla bäbis, mitt första riktiga egena husdjur.
Han har alltid funnits där för mig, när jag varit ledsen, arg, glad, då har han funnits där med sin mjuka päls.
Men nu gör han inte det längre och kommer aldrig mer att göra det.
Och det känns hemskt.
Men jag vet att du har det bra nu Casper.
Sov så gott nu, jag älskar dig <3
Casper
18/11-03 - 25/3-10
Så va dagen här.
Dagen jag har oroat mig över.
Torsdagen den 25/3-10, dagen då lilla Casper fick bli en kattängel.
Den finaste lilla ängeln av alla.
Nu slipper han må dåligt längre.
Han har det bra nu.
Vi kom fram till djursjukhuset 20 över 9 och fick komma in på ett rum nästan på engång.
Där fick vi prata med en sköterska som frågade lite om hur Casper mådde o så där.
Sen kom veterinären in och lyssnade på hans hjärta och lungor.
Hon sa att hon hörde pip ljud i lungorna när han andades, och sa att det tydde på att han hade astma.
Så berättade hon att han skulle få kortison tabletter och en inhalator som han skulle behöva livet ut.
Men hon kunde inte garantera att han skulle bli bättre av medicinen.
Så vi kände att vi inte ville att han skulle behöva bli stressad med att ta massa medicin i en inhalator som kanske inte ens skulle hjälpa.
Så vi tog beslutet att låta han somna in.
Sköterskan kom tillbaka och gav honom en dos lugnande så han skulle somna.
Men lilla Herr Plattnos ville inte riktigt somna, utan gick runt och checkade läget i rummet och grejade.
Så han fick en dos lugnande till.
Då gick han in i sin bur och la sig och somnade där.
Då lyfte jag upp han på bordet så sköterska kunde sätta en kanyl i hans framben.
SEn kom veterinären tillbaka och gav honom överdosen av sömnmedel, och han slutade att andas på engång.
Hon lyssnade även så att hjärtat hade slutat slå och det hade det gjort.
Och då kom tårarna, då gick det upp för mig att han verkligen va död, att det inte finns någon återvändo.
Han finns inte mer längre.
Veterinären lämnade oss ensamma och sa att vi fick vara kvar så länge vi ville.
Så vi stannade kvar i ungefär 20 minuter, klappade på den där lilla livlösa kroppen och grät.
Tysta stilla tårar som trillar ner.
Efter 20 minuter ungefär pussade jag på den där mjuka pälsen en sista gång, och så gick vi därifrån.
Jag ångrar inte för en sekund att jag va med under hela tiden.
Jag hade bara ångrat mig annars om jag inte hade varit det.
Jag vet att han har det bra nu.
Men det gör så jävla ont, och tårarna rinner och rinner.
Han har betytt så mycket för mig under dom här 3 åren jag har haft han.
Han har ju varit min lilla bäbis, mitt första riktiga egena husdjur.
Han har alltid funnits där för mig, när jag varit ledsen, arg, glad, då har han funnits där med sin mjuka päls.
Men nu gör han inte det längre och kommer aldrig mer att göra det.
Och det känns hemskt.
Men jag vet att du har det bra nu Casper.
Sov så gott nu, jag älskar dig <3
Casper
18/11-03 - 25/3-10
Kommentarer
Postat av: Bettan
Svar: ja, på falu djursjukhus är dom verkligen bra och trevliga, där känner man sig välkommen! Hade gärna åkt dit varje gång, om det inte vore så långt bort=/ Har bara varit där ett fåtalgånger, om det gällt lite alvarligare grejer.
Tråkigt att du fick lov att avliva katten, jag förstår verkligen hur jobbigt det känns:( Beklagar verkligen!
Jobbigt att ens djur måste dö :(
Postat av: Neze
Har nu läst igenom alla dina inlägg. Jag vill du ska veta jag är glad att jag lärt känna dej. Jag tycker du är en så jävla speciell och snäll människa. Det borde finnas fler som du! Du får mej att bli lugn och glad.
Dessutom är jag lite avis; du är ju så jävla lik min favorit Emilie Autumn!! Och hon är Snygg!
Trackback
