20:05
Irritation.
Har nyss prövat mitt pulver jag köpte mot allergin.
Det luktar mint i näsan nu.
Känns jävligt skumt att sniffa nått pulver ur en flaska, men jag hoppas att det hjälper.
Men det va inte det jag egentligen skulle skriva om.
Det jag skulle skriva om är att jag blir så irriterad på min mamma ibland.
Jag ringde till henne förut i kväll för att berätta att jag är allergisk mot katterna.
Tänkte att det är väl lika bra att berätta det för henne, när hon vet att jag har tagit prover.
Men nu önskar jag nästan att jag inte ens hade sagt att dom skulle kolla om jag va allergisk över huvudtaget.
För när jag sa att jag va allergisk så va det första hon sa:
-Ja men har jag inte sagt det hela tiden då, att du säkert är allergisk?
Sen börja hon tjata om varför vi måste ha katterna, om det är så himla viktigt att ha dom.
Men vaddå viktigt, dom är ju för fan en del av mitt liv.
-Ohh du kanske får astma, och det ska du veta, det är INTE kul.
Nej visst det kanske inte är så jävla kul om jag skulle få astma.
Men om jag ska vara ärlig så tror jag att jag isf har varit allergisk ända sedan jag skaffade Casper för 4 år sedan.
Och om jag inte har fått astma än så borde jag ju inte få det nu heller tycker jag.
Ibland är fan jävligt jobbigt att ha en mamma som är sjuksköterska.
Jag har i alla falla sagt till henne att jag kommer prova med det här pulvret och se om det blir bättre.
Och då tyckte hon att om et blir bättre så kan vi ha kvar katterna.
Men jag tänker ju säga att jag blir bättre såklart även om jag inte blir det.
Jag orkar inte hålla på och tjaffsa med henne om sånna här saker.
Visst hon är min mamma och vill mig bara väl.
Men ibland blir det lite tröttsamt.
Och nu när hon vet att jag är allergisk mot katter så kommer hon förmodligen bli helt galen när jag berättar att jag och Martin ska köpa en hundvalp.
Men jag tycker inte att hon har något med det att göra egentligen.
Jag är vuxen nu och gör vad jag vill.
Jag är ju ta mig fan snart 25 år, nästan i alla fall.
Jag va i alla fall noga med att på peka att proverna hade visat att jag inte va allergisk mot hundar.
Men jag förstår inte varför jag bryr mig så mycket om vad hon tycker egentligen.
Det är väl för att jag inte vill bli osams med henne.
Jag vill att hon ska vara stolt över mig och tycka att jag gör bra val.
Tror mycket av det här sitter kvar sen vi blev så osams sommaren 2006.
Det va det som ledde till att jag flyttade till en egen lägenhet.
Och jag vet hur jävla dåligt både hon och jag mådde av att vara så osams.
Och jag vill inte att det ska hända igen.
Men jag ser ingen anledning till varför hon skulle bli arg för att vi komemr skaffa en hund.
Men det komemr hon bli.
Va så säker.
Nu ska jag ägna mig åt mitt nya intresse, sticka.
Tant Emmilie har talat.
Hej hej.
Har nyss prövat mitt pulver jag köpte mot allergin.
Det luktar mint i näsan nu.
Känns jävligt skumt att sniffa nått pulver ur en flaska, men jag hoppas att det hjälper.
Men det va inte det jag egentligen skulle skriva om.
Det jag skulle skriva om är att jag blir så irriterad på min mamma ibland.
Jag ringde till henne förut i kväll för att berätta att jag är allergisk mot katterna.
Tänkte att det är väl lika bra att berätta det för henne, när hon vet att jag har tagit prover.
Men nu önskar jag nästan att jag inte ens hade sagt att dom skulle kolla om jag va allergisk över huvudtaget.
För när jag sa att jag va allergisk så va det första hon sa:
-Ja men har jag inte sagt det hela tiden då, att du säkert är allergisk?
Sen börja hon tjata om varför vi måste ha katterna, om det är så himla viktigt att ha dom.
Men vaddå viktigt, dom är ju för fan en del av mitt liv.
-Ohh du kanske får astma, och det ska du veta, det är INTE kul.
Nej visst det kanske inte är så jävla kul om jag skulle få astma.
Men om jag ska vara ärlig så tror jag att jag isf har varit allergisk ända sedan jag skaffade Casper för 4 år sedan.
Och om jag inte har fått astma än så borde jag ju inte få det nu heller tycker jag.
Ibland är fan jävligt jobbigt att ha en mamma som är sjuksköterska.
Jag har i alla falla sagt till henne att jag kommer prova med det här pulvret och se om det blir bättre.
Och då tyckte hon att om et blir bättre så kan vi ha kvar katterna.
Men jag tänker ju säga att jag blir bättre såklart även om jag inte blir det.
Jag orkar inte hålla på och tjaffsa med henne om sånna här saker.
Visst hon är min mamma och vill mig bara väl.
Men ibland blir det lite tröttsamt.
Och nu när hon vet att jag är allergisk mot katter så kommer hon förmodligen bli helt galen när jag berättar att jag och Martin ska köpa en hundvalp.
Men jag tycker inte att hon har något med det att göra egentligen.
Jag är vuxen nu och gör vad jag vill.
Jag är ju ta mig fan snart 25 år, nästan i alla fall.
Jag va i alla fall noga med att på peka att proverna hade visat att jag inte va allergisk mot hundar.
Men jag förstår inte varför jag bryr mig så mycket om vad hon tycker egentligen.
Det är väl för att jag inte vill bli osams med henne.
Jag vill att hon ska vara stolt över mig och tycka att jag gör bra val.
Tror mycket av det här sitter kvar sen vi blev så osams sommaren 2006.
Det va det som ledde till att jag flyttade till en egen lägenhet.
Och jag vet hur jävla dåligt både hon och jag mådde av att vara så osams.
Och jag vill inte att det ska hända igen.
Men jag ser ingen anledning till varför hon skulle bli arg för att vi komemr skaffa en hund.
Men det komemr hon bli.
Va så säker.
Nu ska jag ägna mig åt mitt nya intresse, sticka.
Tant Emmilie har talat.
Hej hej.
Kommentarer
Trackback
